ADJÖ FIFFI
Tänk vad tiden går fort! Nästan 24 år har förflutit sedan jag första gången fick hem min lilla lurviga katt. Från första stund så blev hon min ögonsten och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Såklart så syntes det direkt att hon skulle heta Fiffi! Hennes kloka ögon och fina belevade sätt kombinerades med hennes äventyrslusta och mod.
Fiffi har alltid varit en riktig diplomat. Ibland när vi skulle resa bort, så fick hon tillbringa någon vecka hos mormor och morfar som själva ägde flera katter. Då gick det inte att sätta sig på tvären och starta bråk, utan Fiffi förstod genast att här gällde det att vara smart. Hon smälte lätt in och lät katterna som hade huset som sitt hem, få bestämma, men ändå hittade hon sin alldeles egen plats så att allt fungerade väl tills det var dags att åka hem igen.
Fiffi litade helt och fullt på mig. När hon var utomhus och det kom andra "otäcka" katter eller hundar som ville jaga henne, så skulle lätt instinkten säga att "nu är det dags att springa så långt man kan". Men så gjorde inte Fiffi. Hon visste att jag alltid fanns där för henne, så istället sprang hon till ytterdörren och jamade för hon visste att jag snabbt skulle öppna dörren och släppa in henne.
Jodå, Fiffi förstod människospråk för på vintern när det var kallt så gömde hon sig gärna om jag sa "Fiffi nu är det väl dags och gå ut". Även fast hon hade en gång runt huset uppskottad bara för henne, så att hon kunde göra sina toalettbestyr utomhus, så ville hon inte gärna gå ut när det var kallt. Självklart visste hon att hon skulle göra sina toalettbestyr när hon väl kom ut, så efter två minuter var det avklarat. Hon hade lärt sig husets alla regler om att inte hoppa upp på borden och vilka sovplatser som var hennes (för hon hade många).
Alltid ville hon vara tillsammans med mig och resten av familjen. Vi skulle gosa framför TV-n på kvällen, hon ville "hjälpa till" när vi höll på med trädgårdsarbete, kontrollera allt vi gjorde och allt nytt som kom in i huset och när jag solade på solstolen så låg hon under den. Alltid fanns hon där när man kom hem. Om man var glad så kunde vi skoja en stund och var man ledsen så gav hon tröst.
Sista året så hade Fiffi blivit gammal på riktigt. Då gick hon inte ut längre och hade fått lite dålig hörsel, men i övrigt så hade hon det bra i alla fall. Hälsan var bra och hon ville fortfarande vara tillsammans med familjen även om hon sov lite mer än tidigare. Men för någon vecka sedan hände någonting! Troligen en hjärnblödning eller liknande. Plötsligt blev hon helt blind och kunde inte längre orientera sig och dagen kom som jag inte hade hoppats på. Jag blev tvungen att ringa veterinären för att låta Fiffi få somna in på ett fridfullt sätt. Veterinären sa att om Fiffi hade varit en människa så hade hon varit 120 år gammal. Så i tisdags blev jag tvungen att för alltid säga adjö till Fiffi - min bästa vän!
/Katarina
