INTE!
ÄR DET FEL ATT VARA "INTE"?
I Sverige har vi åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet - det borde ge oss alla rätten att få vara som vi är, men nej. Vi är många som är "inte" och vi ifrågasätts ofta av de som "är". Det följs ofta också av fördomar om hur vi borde vara och kräver långa förklaringar och ändå blir folk inte nöjda och vill inte acceptera oss och våra åsikter.
Jag är INTE troende. Trots det så har jag hela mitt liv tvingats in i sammanhang där man förväntas tycka att det är helt okej med religiösa riter. I vårt i grunden kristna land så kan en muslim eller buddist kunna säga: "Jag vill inte vara med på skolavslutningen i kyrkan för jag är inte kristen." "Okej, det förstår jag, självklart ska du inte behöva vara med eftersom du har en annan tro", blir då oftast svaret. Men om man INTE har en annan tro, utan ingen tro alls, då förutsätts det att man ska vara med och delta i det som många gånger känns helt fel när man inte tror på budskapet. Det har många gånger varit som en stor knut i magen när jag i skolan och andra sammanhang tvingas sjunga religiösa sånger, eller delta på olika familjehögtider i kyrkan med en trosuppfattning som INTE stämmer överens med mina egna.
Det är inte så att jag tycker att troende personer är fel på något sätt - tvärt om. De har all rätt i världen att få ha sin tro. Vem kan säga till 100 % vem som har rätt i sådana frågor? Det svaret kanske vi får när vi dör, men i livet vet ingen säkert. Jag har stor respekt för de som är troende. Många kyrkor och andra samfund gör många bra saker för andra människor, men jag har också varit med om motsatsen - elakheter och skenhelighet i kyrkliga sammanhang, som barnbarn till en präst med religiös släkt, så för mig känns det helt fel att bli tvingad till att utöva religiösa riter och sjunga andliga sånger. Många av mina vänner har en tro av olika slag och jag gör gärna goda saker tillsammans med andra som är troende - men låt mig få vara den jag är, för jag är "INTE"!
Det samma gäller inom andra sammanhang. Jag dricker INTE alkohol! Det är en ständig orsak till att andra människor kräver förklaringar till mitt ställningstagande. Om någon ställer frågan: "Får jag bjuda på ett glas vin?" och får till svar "Nej, tack jag är mer en öldrickare", då är det många som godtar svaret som en självklarhet och säger "Okej, då förstår jag", och låter det passera obemärkt. Men svarar man istället "Nej, tack jag dricker INTE alkohol", då blir det en helt annan reaktion. Då får man konstiga blickar och många vill ha långa förklaringar till varför jag inte dricker alkohol. Sedan läggs man på en hel hög fördomar. Det där måste nog vara en mycket tråkig person (kanske har de rätt - det får andra som känner mig avgöra)! Troligen en sådan som aldrig dansar, sjunger, skrattar eller kan göra fåniga saker. Hon vet inte att njuta av livet och dessutom är det nog en moraltant som sitter där och ogillar att jag tar mitt glas vin. Nej, jag sitter inte och moraliserar hela tiden - jag vill bara vara "INTE" ifred!
Till råga på allt så dricker jag inte kaffe och te heller! "Varför dricker du inte kaffe?" "Är du någon hälsoguru eller så?" "När ska du växa upp och lära dig dricka sådant som andra vuxna dricker?" Men det är helt enkelt bara för att jag inte gillar smaken och jag vill inte heller lära mig att dricka kaffe. Om man måste "lära" sig det, då måste det betyda att de flesta andra inte heller tyckte det var gott från första början, eller hur?
Det finns mycket annat som man kan vara "INTE" på. Varför är det hela tiden vi som är "INTE" som måste förklara oss? Varför kan inte de som "är" vara de som berättar varför lika gärna? Varför är du kristen eller muslim? Varför dricker du alkohol? Eller varför gillar du kaffe? Varför började du med tobak? Men allra enklast är det väl att låta människor vara som de är - utan att kräva att de ska dela just din tro eller dryckeskultur! Det är möjligt att leva sida vid sida om man respekterar varandras olikheter. Så länge som man inte bryter lagar eller skadar andra människor så är väl allt möjligt?
Jag vet att det är många fler än jag som är som mig på olika sätt och vis, som är "INTE". Oftast är vi tysta och säger inte vad vi egentligen tycker och tänker. Men nu är det slut med det för min del efter att i mer än 50 års tid ha levt i tyshet! Jag vill kunna få vara "INTE" och respekteras precis som alla andra. Jag har rätt till min yttrande-, åsikts- och religionsfrihet!
Katarina Raneborn
